Om man har föraningar av att tåget kommer krasha, gör man rätt i att hoppa av eller skall man hänga sig kvar för att se? Ingen kommer ihåg en fegis - korrekt! Men måste man inte skydda sitt eget inre? Hur nära ska man egentligen låta andra komma? Varför lever känslor kvar sedan år tillbaka? Och är det inte konstigt hur saker man var med om för år sedan, än idag så tydligt har format än?
Jag släpper in och öppnar upp mig för lätt många gånger, speciellt när det kommer till nya bekantskaper, varför tvivla på någon då de än inte bevisat motsatsen? Men detta påverkar även den jag är och har i vissa fall slått tillbaka i magen, hårt!! Hur kan detta bilda så djupa sår? Och kommer de att läka eller alltid finnas kvar som ärr?
Nästan alltid hamnar man i situationer av bara farten, ingenting genomtänkt. Att börja på Action (som jag i dag anser var det bästa beslut jag tagit) var en ren tillfällighet. Att flytta till Sthlm var nog det minst genomtänkta jag gjort.. Många saker händer medan man fokuserar på annat. Borde man stanna upp - tänka till - göra rätt?
Nuu vill jag ha helg!!/Holsner
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar