Ibland kan det inträffa saker som gör att man helt plötsigt stannar upp, stannar upp med både kropp och sinne och väntar på att något skall hända. Något man länge längtat efter men inte kan sätta fingret på. Det handlar om allt, men man vet fortfarande inte vart man är på väg. Tillslut finner man en väg, en öppning som gör att man börjar springa. Jag fäller upp benen på ryggen och kutar som den snabbaste kaninen i Alice i underlandet skogen. Runt omkring mig finns det figurer, figurer som finns i periferin men jag kan fortfarande inte sätta fingret på vilka de är. No te cambio no!?
/Andrén
19 februari 2009
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar