Stillsamt

Sitter på tåget från Göteborg upp mot Stockholm. Vi står stilla på perongen pga "växelfel" Kan man annat än älska sånt? 50 minuter sent och vi har inte ens lämnat Göteborg, fucking amazing! Jag ser det som lite extra lugn och ro, några minuter mer kvalitetstid med sig själv. Skönt!

Det är mycket tankar i mitt huvud från den gångna helgen, som om det inte var tillräckligt innan? Mycket känslor som jag inte känt på länge kom nu plötsligt tillbaka. Jag fällde en tår när jag glev på tåget och lät min kropp lämna marken.

Jag är expert på att fundera, analysera, vrida och vända på saker. Ibland önskar jag att jag kunde sluta upp med det och bara låta vardagen flyta förbi. Om det känns bra så är det ofta det, låta det vara. Det kanske är av just denna anledningen som jag låtit bli att åka hem så ofta, undermedvetet. Jag vet även att jag trivs så otroligt bra i Stockholm men min hjärna delar sig i två läger och går ut i strid varje gång jag lämnar Göteborg. Jag älskar denna stad. Jag älskar mina underbara vänner och min familj som finns här. Men mest är det nog alla minnen som spökar. Det är skönt att få vara själv nu, att få bearbeta och smälta allt. Jag stänger av och går in i mig själv, släpper inte in någon - tills i morgonkväll när Andrén och jag ses. Då kommer allt bli som vanligt igen. Då kommer allting kännas bra igen.