Hon satt i sitt fönster och andades in kylan.
Hade virat duntäcket runt sin kropp och lät benen dingla utanför, högt över marken.
Känslan av varmt och kallt, minnena om när hon gjorde det tillsammans med honom förförde hennes sinne.
Mörkret låg över staden och temperaturen var betydligt lägre än för bara någon vecka sedan. Snart skulle bladen från träden falla mot marken i olika nyanser, röda, gula, bruna. Marken skulle snart få en annan nyans. Detta var hennes favoritårstid. Ändå funderade hon på att lämna det avlånga landet för sand mellan tårna, svalkande dopp och bara ben.
En sensuell romans, en annan plats på kartan.
Den varma drycken rann i hennes hals och fyllde henns inre med värme. Snart skulle kanske solen ta dess plats, men bara kanske. Det var så mycket hon skulle lämna som hon inte var redo skulle bli minnen och sedan suddas ut av havets vågor. Stod det för mycket på spel? Hade hon inte tillräckligt med mod? Eller var det just det att hon ville rymma från någonting? Börja om? Ibland får man inte alla svar. Ibland vet man inte ens själv..
Den som lever får se/ Holsner
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar