Lillebror & AnnaEnsam i tid och rum, mina tankar och känslor som annars trycks tillbaka kommer upp till ytan. Frustrationen om att inte befinna mig på västkusten och uppleva de sommrarna som jag alltid haft och som alltid kommer ligga mig varmt om hjärtat. Saknaden till mina guldklimpar, ni underbara, fantastiska! Längtan om att uppleva mina minnen igen, om att känna samma sak.
Det kan vara skönt att rymma, att vara den som lämnar först. Men att samtidigt känna att det var jag som faktiskt valde andra hållet i korsningen kan ibland kännas så fel.
Tog jag rätt väg? Det kommer jag aldrig få veta.
Klipporna vid ankaret, sommarnätterna med dig. Vinternätterna likaså. Jag var lycklig i din närhet. Sedan gjorde det ont. Tiden läker alla sår. Nu kan det vara månader eller år sedan jag tänkte på dig och jag kommer för alltid uppskatta tiden vi hade. Jag kommer alltid känna något speciellt för dig. Jag ska lyfta telefonen någon dag, bara för att höra så du mår bra. Jag vill säga det du redan vet..
Jag vill tacka alla personer som hittills haft någon som helst påverkan i mitt liv, som har påverkat mig - positivt som negativt. Fått mig att öppna ögonen, som gett mig skin på näsan, som sparkat på mig men framför allt de som räckt fram handen och hjälpt mig upp när jag har legat på marken. De som jag lärt mig någonting av och som har fått mig att inse vad och vilka som jag för alltid kommer hålla hårt i handen.
Dagens lärdom - lägg tid, energi och kärlek på dem som vill lägga detsamma på dig. Spendera dina dagar på de som får dig att må bra och de som låter dig vara den du är och ingen annan. Strunta i resten men behandla även din fiende väl.
Nu ska jag somna till Westlife och drömma. Sov sött! /En version djupare fröken Holsner
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar