Andrén var där i morse. Nu är det min tur...

Jag är rädd. Tårarna rinner längst mina kinder. Jag vill hellre slippa. Slippa att gå in genom portarna. Han är klädd i en vit rock. Jag vet att han kommer tvinga mig.
Som vanligt kommer jag berätta om min rädsla, han kommer se paniken i mina ögon och tårarna längst mina kinder. Jag har alltid klarat mig undan tidigare. Men idag tror jag att han kommer vinna. Idag är jag ensam. Han kommer använda argument kopplade till min ålder. Men min rädsla har ingenting med den att göra. Det är en fobi, en obehaglig känsla. Det handlar om att låta honom hålla hårt i mitt finger, pressa fram blodet till toppen och "klicket". Det är nästan värst, klicket. Men han kommer inte förstå.

Usch, jag ska till fabror Doktorn för er som inte redan fattat det. De kommer vilja ta blodprov. Jag hatar det. Sist jag tog blodprov gick jag i 2an på lågstadiet. Jag svimmade när min kompis efteråt tryckte på mitt bamseplåster som jag fått runt fingret. Det var hemskt. Sedan dess har jag alltid kommit undan. Jag skriker, gråter och hyperventilerar okontrollerat. Drar bort fingret och ber dom att ge mig medicin ändå. Sist var jag 19år gammal och min pappa var med mig, han skämdes. Idag är jag ensam. Det är otäckt och jag är rädd.
Andrén var där i morse och det va ju ett mindre kul svar fabror Doktorn gav henne. Nu är min status sämre, febern har smygit sig på så nu är det min tur. Kunde jag väl räknat ut då Andrén och jag umgås så mkt så det hon får, får jag och tvärt om. Jävla skit! Glöm och dröm Egypten! Lärdom; ta alltid avbeställningsskydd! Lite skrattretande, gråta eller skratta!?Wish me luck!/Holsner